VFR-forum.se

blacken skrev:Om man skulle skaffa sig en riktigt manlig hoj kanske?
http://www.gotavapen.se/gota/artiklar/mg34/bmw_r750.htm
Skulle vara väldigt intressant den första gången länsman stoppar en..
För att inta tala om när man ska besiktiga den..

Om inte annat så borde länsman skaffa ett gäng sådana, snacka om att ha en "major crowd control" till hands..

Ural gör ju en militärmodell som kanske kan passa. Auntentisk drivning på sidvagnshjulet är det också!

Glad Påsk på eder alla vifferister i förskingringen. Och ät nu inte mer än ni mäktar att lyfta.

Önskar Blacken.

Gla påsk själv.

Detsamma!

/Råttis

blacken skrev:Glad Påsk på eder alla vifferister i förskingringen. Och ät nu inte mer än ni mäktar att lyfta.

Önskar Blacken.

Detsamma!

Glad påsk

adrian_vg skrev:

blacken skrev:Om man skulle skaffa sig en riktigt manlig hoj kanske?
http://www.gotavapen.se/gota/artiklar/mg34/bmw_r750.htm
Skulle vara väldigt intressant den första gången länsman stoppar en..
För att inta tala om när man ska besiktiga den..

Om inte annat så borde länsman skaffa ett gäng sådana, snacka om att ha en "major crowd control" till hands..

Ural gör ju en militärmodell som kanske kan passa. Auntentisk drivning på sidvagnshjulet är det också!

Japp men även civila knarrar.
http://www.youtube.com/watch?v=JwVK0e-dd34
http://www.youtube.com/watch?v=J4rWJJq0HpU

Och Militära.
http://www.youtube.com/watch?v=X3fGZKWjqpc

Glad Valborg på eder alla Vifferister, och kom ihåg att "elda inte upp mer än ni förmår att släcka".
(Känt Tumbaordspråk) .

En liten berättelse att kunna begrunda eller avnjuta vid enormt tråkiga vardagar.
Del 1: Historien om pistolens uppkomst
Det hela började i Historiens dimhöljda begynnelse. På den tiden så var det väldigt långa och stränga vintrar och man hade inget att göra. Så man gjorde det man alltid gjort i ännu mer urminnes dimhöljda tider. Man gjorde Krut. För det fanns just inget annat att göra. För ingenting var uppfunnet ännu, det fanns inga Bankomater att spränga, inga långtråkiga debattprogram att blänga på, inga mopedligister att reta upp sig på, inga politiker att slänga ruttna ägg på (Det hära utspelar sig för så länge sedan att även om politiker hade funnits så var äggen så pass nya att dom inte hade börjat ruttna ännu.) Inga pensionärer att hjälpa över gatan. Gatan var ju som bekant inte uppfunnen ännu. (Om man bortser ifrån en man som hette Ruttger Aggare) som efter att ha byggt en krutdriven stånkomofräs som han satte på sin hästkärra och med hjälp utav diverse vinkelknarpar, svängpaffar, samt tasmansk skidvalla lyckades att få den att driva ekipaget framåt, Och för att testa om hans teorier fungerade så byggde han en motorväg mellan Treväxla och Fyrväxla, ni vet där vid sjön som tranorna brukar hoppa upp och ner och slå åkarbrasor på vårarna för att det var så rackarns kallt där, När klimatet sedermera tinade upp så började dom dansa istället, för det kändes ganska korkat att hoppa upp och ner och slå åkarbrasor när det är varmt ute. Orten heter numera Hornborgarsjön. ( En ort som brukar hemsökas utav diverse individer som har mer pippi än dom arter som vistas där, De kallas för fågelskådare, ornitologer mm, Ni vet, kär dåre har många namn.) Men hans idéer ansågs på den tiden allt för puckade så han uteslöts totalt ifrån det nationella medvetandet.

Alltnog, med den totala bristen på sysselsättning vintertid så gjorde man krut, massor av det för vintrarna var ju som bekant långa. Och det blev ansenliga högar utav det. Och det behövdes eftersom vintrarna var så långa och följaktligen somrarna korta. För tidigt på dom korta vårarna man släpade man ut dom enorma kruthögarna på åkrarna och satte eld på det och det blev enormt gigantiska rökmoln när man gjorde detta. (Där av uttrycket ”Den dimhöljda begynnelsen”) för det var inga små mängder man satte eld på. Och då så tinade marken upp utav värmen ifrån krutet så att man kunde få ner sin potatis tidigt. Det hela övervakades utav en man som hette Pluttrik Yngvald Rövjold Oman. (Hans namn blev senare intimt förknippat med en person som inte kunde hålla fingrarna borta ifrån tändstickor, bensindunkar och att applicera nämnda föremål i en viss ordningsföljd på boningshus och och andra brännbara objekt). Då fanns det där en man som hette Plytte Ingvald Stolén även kallad Pelle Klämfinger, som hade det väldigt långtråkigt under en ovanligt lång och kall vinter. Så en dag när han satt och polerade krutkorn och hade det extra långtråkigt, så fick han en snilleblixt. Jag uppfinner en apparat som kastar iväg mässingshylsor en liten bit (innan man tillverkade krut så satt man och svarvade mässingshylsor men dom brann inget vidare så man övergick till kruttillverkning istället, det brann bättre). Så han satte igång att uppfinna, han experimenterade hit, han experimenterade dit Klämde en del fingrar här, skvätte lite blod där. Och så en dag var den färdig. Den bestod av ett avlångt metallrör ungefär 20 centimeter långt. I ena änden var det ett trähandtag, i mitten en rektangulär öppning cirka 3 centimeter lång och i andra änden ingenting. Inuti så fanns det ett rörligt fjädrande slutstycke (han kallade det för det, dom hade också en massa järnstycken som låg och skräpade här och där i stugorna och det sista järnstycket som fanns kvar efter allt uppfinnande var det som han gjorde det utav, därav dess namn).

To be continued..(some day)

I mitten i cirka 90 graders vinkel ifrån det rektangulära hålet en avlång löstagbar rektangulär plåthylsa som hade plats för 6 stycken mässingshylsor. Vid dom första försöken så fungerade den inget vidare.

Den kastade inte iväg hylsorna helt enkelt. Så Pelle tog sig en rejäl funderare och kom fram till att det fattades något, då slog det honom att det saknades en drivkraft av något slag. Han såg sig omkring och hans blick fastnade på dom enorma kruthögar som låg och skräpade i stugan, han tänkte, krut brinner ju rätt bra om man kunde använda det på något sätt. Så han satte igång att pröva olika lösningar, Han kom på med att om man pillrade in lite krut i en mässingshylsa så ville den röra sig lite när man satte eld på det.

Sagt och gjort han pillrade in krut i hylsorna men det vart liksom ingen speciell fjutt på dom, visserligen så brann krutet bra men det orkade inte driva mekanismen ordentligt. Då kom han att tänka på en liten malör som hände i hans barndom, gammelfarfar hade i sin grymt brutala senilism förväxlat en tunna fylld med krut med en pall och fastnade rejält i den och i hans försök att komma loss råkade sätta sig i eldstaden.

Och Pelle drog sig till minnes att gubben hade farit iväg ända till grannkommunen. Det blev ett väldans gafflande om vem eller vilka som skulle ersätta det inte så lilla hålet som uppstod i taket efter gubben, ty han var lite korpulent (läs smällfet).
Och det uppstod olika grupper s.k. poler i ämnet ifråga. Namnet kommer utav, att krutkornen måste poleras för att få sin rätta glans och patina . Och dom var utsedda att göra detta kom att kallas krutkornspolerare, men man kom att kalla dom för polerare därför att deras rätta yrkestitel var väldigt svårt att uttala med munnen full av nävergröt med långkokta barkflingor i, vilket man konsumerade i mängder på den tiden.

Dom kom sedermera med tidens gång att kallas ”politiker”.( Begreppet ”Polare” kan även faktiskt härledas ifrån detta, dvs ett gäng individer som håller ihop i vått och torrt. Och har någon form gemensamt förenande fritidsysselsättning tillsammans.)
Och dom gruffar om hålet i taket fortfarande. Dom håller numera hus i östra delarna utav mellersta Sverige på en liten holme i ett sund där dom fortfarande käbblar om det, men idag så har dom maskerat den grundläggande frågan med ämnen såsom, mänskliga rättigheter, skatter, barnomsorg, välfärd, trafiklagstiftning, samt utdelning av antiskabbloppmedel till tasmaniska pungdjävlar på Madagaskar. Och grundat en liten väldigt trångsynt klubb som dom kallar för riksdag.


forts följ...

Det ska bli intressant att följa den här fortsättningen

Så Pelle tänkte följande om man pillrar in lite krut i en hylsa och pluggar igen den med lite bly (som det också fanns drällandes här och där i stugan) så borde det bli lite fart på det hela. Men det fungerade inget vidare visserligen så kastade den iväg hylsorna men det skvätte också iväg blyrester från den rektangulära öppningen över hela rummet, till familjens stora förtret. Då kom han på att om jag borrar ett hål igenom den änden som ingenting har så kan jag leda bort blypluggen den vägen och se nu fungerade den som han hade tänk. Hylsorna hoppade i jättefina parabler över hela rummet. Stort jubel spreds genom dom enorma folkmassor som kommit för att betrakta det hela. Och vid samma tilldragelse så uppfann han samtidigt målskyttet. För när han demonstrerade uppfinningen för folkmassorna som var där,så råkade hans tvärkusinsbryllings fasters syster Märtfred Glåmjulfsdotter hänga sin tvätt i blypluggarnas accelerationsriktning.

Och hon hade råkat ut för en liten malör vid tidig ålder. Nu kom det sig att vid tiden för hennes födsel så fanns det inga storkar i landet, dom frös helt enkelt ihjäl innan dom kom fram med barnet. Så barnen kom med brevbärarn istället. Som för övrigt var en trevlig snubbe som hette Biörn, han var en väldigt kall typ som inte brydde sig att det var väldans kallt ute, och till följd utav sitt yrke så var han så gott som djupfryst året om.

Han var för övrigt en självklar individ att ta med på stranden för att kyla sina vine coolers och hemgjorda flörpelglögg på, dvs när det var så pass varmt ute att man kunde hoppa i vattnet utan att krossa huvudet på lösdrivande isberg.
Han utvandrade sedermera till nordpolen i sin frustrering över att ständigt bli betraktad som ett portabelt kylskåp, och där han i ren protest över sina bänga strandpolare gängade och ynglade av sig med en högbarmad rimfrostad glufsulk som hette Isabella, en idag helt utdöd art. Hans ättlingar befolkar numera hela nordkalotten och de har helt anpassat sig till deras miljö, bl.a. så går dom på alla fyra, utvecklat isdubbar på alla fyra drivtassarna samt försetts med en vit och härligt värmande päls, och är fortfarande skitsura på alla människor för vad våra förfäder gjorde mot deras anfader. Så trots den raska marschen hem efter att ha stött på dom i grannskapet så släpper man helst inte gärna in i huset, bara för det faktumet att dom följde med ända fram till dörren.

Nå, så vid det högtidliga tillfället när hon skulle levereras så var det ingen hemma så Biörn hade skjutit in henne under dörren men samtidigt som han gjorde detta så satte sig huset kraftigt, så hon blev liksom lite platt och fyrkantig. (Denna malör ledde till en lag som krävde trösklar på samtliga hus i hela riket).
Därav så var hennes kläder stora och fyrkantiga. Och hon hade en gång råkat stå och glufsat på en näve svarta vinbär över centrifugen när locket var öppet och det hade droppat ner på hennes bästa storgåbortsklänning, och till följd utav detta förfarande så blev det som ringar med olika diametrar på klänningen. Och just den klänningen var det som hängde på torksträcket i blypluggarnas accelerationsriktning och då så såg Pelle att det blev små hål utav blypluggarna mellan cirklarna. Och dom enorma massorna som var där vart mäkta förundrade och imponerade.
- Se!, ropade dom, han har ju uppfunnit banskyttet!
Och jublet som uppstod kände inga gränser, ovationerna och hyllningarna dånade över nejden. Och över hela riket spreds så lyckobudskapet. Banskyttet är uppfunnet! Och i varenda liten stuga så tändes ett hoppets låga, att äntligen så kan vi bli av med dom hära enorma högar av krut och mässingshylsor som ligger här och skräpar uti våra små hus. Då tänkte han, "att detta kan det bli något stort utav någon dag".

Och resten är historia.

© T. Andersson

PS: När Pelle Klämfinger skulle gå och visa sin nya uppfinning vid granngården så lyckades han även uppfinna Fältskyttet. Men det är en annan historia.
The End!...

Har träffat en ny kärlek i livet, det var "löööv" vid första ögonkastet, och misstänker att även hon var intresserad, av glansen i hennes strålkastare att döma. Hon är en alldeles bedårande vifferdam av -92 års modell med en rödaktig komplexitet i hennes underbara "hy" med svarta inslag bitvis.
Har förhandlat hennes hemgift med dennes familj, och båda parter var nöjda med slutsumman av densamma. Nu så är det bara väntans tider tills skatteåterbäringen drattar in, sedan så ska jag hämta mitt hjärtas käresta på en eldig springare. Eller vid närmare eftertanke, så får hon vara "stand in" för ovannämda hästkrake.