Cool! Vilka minnen!
Jag är visserligen inte av den årsmodellen att jag har kört gammalt engelskt skit, men väl japanskt dito även om dom inte läckte lika mycket olja. Men då handlade det inte om att komma upp i 100 mph utan i 200 km/h utan att wobbla av vägen. Hojarna hade ju rätt bra motorer, men gummiramar med gångjärn på mitten.
Man minns speciellt de minimala clip-on styren, tillbakaflytt, 4-1 från RC, Marving, Devil, Bassani, Winning Performance (som snabbt döptes om till Loosing Performance, eftersom det var vad som hände) m.fl., karosser från MM, Dunstall och Rickman och dom som hade mer pengar köpte Rickmanramar och fick bort gångjärnet. Ja just, däcken var ett kapitel för sig. Hojarna levererades med Bridgestone eller japanska Dunlop som hade lika bra grepp som backelit och som byttes så fort man kunde helst till Dunlop K91 Red Arrow som var det mest manliga däcket som fanns, bestod av suddgummi och tog slut nästan innan man hade lagt på det. Sen ska vi inte glömma "cykelpumparna" som japanarna använde som stötdämpare som också snabbt byttes mot Koni eller Marzocchi och naturligtvis bromsarna som sällan byttes och tog hyfsat bra utom när det regnade, då tog dom inte alls, men skivorna rostade iaf inte
Det var tider det. Fan vad det gick... Och wobblade
Idag är det annorlunda. Det finns motor, väghållning, fjädring, bromsar och bra däck i överflöd. Men det kan också vara ett problem, för det finns inget som sätter gränsen så när man väl åker av så gör man det med besked.
Nu räknar jag iofs inte gubbarna med paddelhojar/fiskebåtar som också åker av då och då trots att dom saknar pulver. Men det är en helt annan kategori hojåkare som aldrig har kört hoj tidigare, köper ett rebellkit hos lokala HD-återförsäljaren och tror sen att dom är Marlon Brando i "The Wild One"