adrian_vg skrev:blacken skrev:Att köra hoj är inte en teknisk upplevelse, utan en själslig sådan, tekniken är där bara i sin absoluta minimalistiska form, för att göra den upplevelsen så trevlig som möjligt, för min del så ska upplevelsen skall vara "Analog" inte "digital".
Kubiken å kusarna är inte heller så avgörande, hellre en klen kubiktunn knarr med massor av körglädje framför drösvis med kus o kubbar, men ingen "själ".
BMW-åkarna misstycker nog!
Dom ska ju alltid kaxa ju
Men efter "X" antal år med att köra hoj, så är det fyra stycken som man fortfarande minns med "en positiv anda i själen" som det heter. En var en Triumph -66 600 Trophy som jag fortfarande kommer ihåg hur det var , kändes, och lät. Och längtar att få uppleva igen. Och en Suzuki GT 550 -73 som var för djäkla rolig att köra på. Som man åsså saknar och mer än gärna skulle vilja få uppleva en tur på en sådan igen
.
En annan var en Suzuki SV 650 -02 absolut den roligaste. och en Jawa 250, tror det var en 60 talare, fast den var mera ett sorts skräckglädje feeling som gjorde den minnesvärd, men den hade förmågan att ge en totalupplevelse av både känsla,fart och spänning som påminde om ens första turer på moppe innan man hade fyllt "ålder".
Och under/efter denna tid så har jag ägt, och kört "några" riktiga kubikstinna dräparknarrrar av varierad kvalisort. Och minns bara några få av dom. Dom man ännu minns som minnesvärda, var samtliga var "underkubikiserade" och hästkraftssvaga.
Hade en Suzuki GSX1100G som fick lite motivationsdrivande grejor inopererade under ett vinteruppehåll (kammar, kolvar, knasare)
Och efter det så botade den alla former av förstoppning, snudd på permanent! på alla som testade den. Jag totalstekte en Rally subaru impreza med riksdag och packfickor på knarren. men man kunde somna på den, för den var för präktig och nästan ointressant på vägen. Den kommer man bara ihåg när man ser kort på den, det var som att köra en Ikeasoffa så att säga, dom andra minns man ännu med värme och längtan utan visuell stimulans för den sakens skull.
Så för min del så är det helt klart att modell, storlek, hästkrafter samt märkeshybris av olika magnituder inte betyder så mycket för min upplevelse som "motordriven veliciopedryttare", allt är klart relaterat till knarrens "personliga" beskaffenhet, och innovations förmåga hos konstruktören som fäller avgörandet, inte hur många säkringar jag har i elboxen.
Just därför så fastnade man för VFR, den är inte övermotoriserad, eller är hästkraftstinn, den är lagom stor, men har ändå en sorts pondus som man kan hitta hos större knarrar, den har en körglädje som påminner om dom andra man minns, man kan säga att den manifesterar begreppet "lagom" på ett verkligt sätt, samt den har ett sjysst "bonus", när man vill så har den ett av dom värsta klippen i hojvärlden, enligt tillverkaren så ska den göra kvarts milen runt 10-11 sekunder och 0-100 på runt 2,5 till 3,5 sekunder. Det är inte illa av en knarr som är både kubik klen och hästkraftstunn jämfört med dagens knarrar (V4 power). Samtidigt som man kan köra den lugnt och värdigt i vardagstrafiken, den är alltid kul att köra oavsett väder eller humör..
Om man verkligen tänker efter, så undrar man om den verkligen är en Japansk knarr? För den är ju helt klart en manifestation och sinnesbild av det ursvenska begreppet "Lagom", finns det någon knarr som är mera "lagom allround" som viffer? Hur kan en sådan produkt komma ifrån ett land som aldrig har hört talas om begreppet "lagom"? Det är nog en annan utav Universums olösta gåtor.